What I would call a fake smile.

Jag har officiellt överlevt sex timmar i tennishallen. Nu har jag jobbat där i sisådär tre år, och jag är fortfarande lika sprudlande lycklig när man försiktigt sneglar mot klockan i rädsla att bli besviken, men upptäcker att det bara är tio minuter kvar med de där små nervöst-sammanbrott-framkallarna. Ibland får jag nämligen inte en syl i vädret bland dem. Då hotar jag med att skicka upp dem till läktaren (läktaren är a walk of shame, ungefär sextio mil bort för dem) och då brukar de vanligtvis hålla klaffen.

Asså, det är ju inte så att jag inte... gillar mina barn eller nåt.