Kan ni ge mig lite kritik på den här texten? Typ hur jag kan förbättra den, hur jag kan klämma ihop den snyggare i slutet, vad som är fint, vad som verkar vara skrivet av min lillebror. Den som orkar ta sig igenom den lovar jag nämna om jag tar Nobelpris. Jag har redan lovat att nämna Isalee, men det finns plats för många. Tack.

Det hade tagit slut utan tårar, utan sömnlösa nätter och utan meningslösa gräl där rösten tillslut inte längre orkade bära. Jag hade bara förstått det en kväll när jag plötsligt insåg hur många dagar det var sedan jag senast hört din röst, hur många dagar det var sedan jag senast haft dig i mitt synfält. Och visst blev min axlar lite tyngre, visst tycktes stegen längre att ta, lungorna mindre och jag ska inte ljuga om att min röst kändes svagare en tid, som om den försvann i tomrummet som du lämnade efter dig. Du hade varit allt. Varför hade jag inte förstått att kyssen vid korsningen den där lördagsmorgonen skulle bli vår sista? Jag borde ha förstått.

 

Du försvann. Mer och mer. Jag undrade hur, varför det gick så fort att glömma. Precis som en dröm man kämpar med att minnas från samma ögonblick som man slår upp ögonlocken, men som försvinner långsamt hur panikslaget man än trevar tillbaka i sömnen. Det var som om jag nyss höll dig i handen, och chockades när jag insåg att det endast var våra fingertoppar som snuddade vid varandra en sista gång medan vi drogs åt olika håll. Var det verkligen jag som hade fått dela dina tankar, dela ditt täcke och med barnögon sett upp på dig då du vände dig om och såg till att jag delade dina steg? Hur kom det sig att jag inte kunde minnas? Plötsligt tvekade jag på att det någonsin varit du och jag de där nätterna.

 

Och jag kunde inte minnas hur din hand kändes i min, jag kunde inte minnas hur dina läppar kändes mot mina. Jag kunde inte minnas vilken färg du hade på ögonen, hur din röst lät när du viskade, hur det kittlade när du andades i min nacke, hur lång tid det tog för dig att somna eller vad du skrattade åt. Jag kunde inte minnas varför du la din hand på mitt hjärta när jag citerade Karin Boye, varför du log när jag målade mina läppar röda eller varför det hade verkat som om mina frusna fötter var gjutna för att värmas mellan dina lår. Det verkade så länge sen, så svårt att minnas.  Och jag lovar, jag försökte, men jag kunde inte.

 

Så jag köpte klackar, rensade garderoben, målade naglar och blev brunett. Jag plockade vinterkvistar till mina fönsterbrädor, tände ljus överallt och lyssnade på låtar ingen annan hade hört. Allt för att få minnas. Jag visste att någon gång skulle någonting ge mig minnena kring dig tillbaka. Jag läste böcker på andra språk, förklarade för alla hur vackra kurvor var och undrade hur man skulle få folk att förstå att det inte fanns någon Gud. Och jag sov i din skjorta varje natt.

 

Jag såg andra städer, gick på kullerstenar med mina klackar. Jag såg upp på samma sol från andra platser på jorden, tog över tusen fotografier. Min kropp blev brun, mitt hår blektes och alla de fräknar jag hade saknat så mycket kom tillbaka till mitt ansikte som sedan länge bortglömda vänner. Jag träffade människor jag aldrig hade gissat någonsin blivit födda, jag kysste läppar jag aldrig hade gissat jag på att jag skulle få kyssa och jag förstod att även om man inte ser vägen eftersom det ligger en tjock och tung dimma framför ens fötter så betyder det inte att vägen inte finns där. Ibland måste man våga gå utan att se.

 

Och en kväll kände jag det i luften. Andetagen kändes annorlunda, lungorna kändes större. Jag hade en röd klänning på mig, håret utsläppt och ögonfransarna så långa att jag kunde känna dem kittla på min kind när jag blinkade. De spelade en låt vars intro gav mig gåshud på armarna, och mina vänner sjöng med så högt de kunde medan jag skrattade och drack ur vinglaset av så skört, tunt glas. Det var då du kom.

 

Du satte dig sådär nära att jag plötsligt mindes allt så fort som de bortglömda dofterna från dig trängde sig in genom min klänning och varsamt skakade om det som sov där i en av mitt hjärtas dunklare kammare. Först såg jag dig inte. Jag kände dig bara, och det gick en rysning genom min kropp. Blicken fastnade på någonting osynligt flera mil bort. Mina vänner tystnade plötsligt och det verkade som om musiken försvann in i ett annat rum, ett rum där den inte spelade någon roll. Allt blev så tyst. Jag sa ingenting. Du sa ingenting. Mitt hjärta slog så hårt.

 

-      Jag läser fortfarande Shakespeare, jag duschar fortfarande för länge och jag dricker fortfarande bara kaffe till frukost. Jag skriver fortfarande dagbok för sällan, min gitarr får fortfarande bara spela ballader och jag är fortfarande en dålig förlorare. Och du vet, jag skrattar fortfarande åt dåliga skämt, jag kan fortfarande inte sova på söndagar och jag bär fortfarande din frälsarkrans på min handled. Och du vet, jag vet att du vet, att jag fortfarande är din.

Jag vände mig om. Dina läppar var de samma, din röst var precis sådär som jag hade hoppats att jag fått komma ihåg. Din hand som letade efter min var fortfarande mjuk och dina ögon intensivt blå. Och jag mindes nu.

-      Jag gråter fortfarande ibland utan anledning, och jag läser fortfarande tidningen baklänges. Jag har fortfarande omaka strumpor varje dag, jag är fortfarande rädd för skogen och mina läppar målas fortfarande röda. Och jag, jag har alltid varit din.

Jag vaknade upp bredvid dig. Lakanen var lätta och varma, som om vi aldrig lämnat dem. Och när jag vände mig emot dig och såg att du redan var vaken förstod jag plötsligt vad som hände den där lördagsmorgonen för så länge sedan. Jag förstod varför jag inte förstått. Hur många fräknar jag än hunnit få, hur många klackar jag än köpt och hur många steg jag än tagit sen den där kyssen så hade det aldrig varit vår sista. Jag glömde hur det var att inte minnas. Och medan jag la min hand på ditt bröst, drog ett djupt andetag och lät dina läppar kyssa min panna innan jag somnade om i dina armar hann jag tänka att utan dig skulle det sluta med att jag glömde varför jag fanns.