Den går inte att köpa på Plattan. Det är inga skumma killar som står i skuggorna om natten och ger den till dig som vitt pulver i plastpåsar för sju hundringar. Det är ingenting du röker på som får dig att se seriefigurer i badrumsgolvet eller färgglada mönster på väggarna. Det är ingenting du kan åka in i fängelset för att ha använt, missbrukat eller ens innehaft – det är lika lagligt som att gå bland de fallande löven i skogen en frostig höstdag.

Det lämnar inga spår i din kropp, kroppen håller sig lika intakt som innan. Skulle någon ta ett blodprov på dig medan du har det inom dig skulle ingenting synas. Trots det kan det slita sönder dig likt den mest nedbrytande substans. Beroendet sätter sig direkt på din själ likt klibbig tejp och tränger in i vrårna av ditt hjärta där man hoppas att det ska få doseras när man som helst vill. Att beroendet och behovet ska tillfredsställas så fort som det börja klia i fingertopparna, så fort det sticker i läpparna eller svider bakom ögonlocken. Fort. Direkt. Jag vill ha nu. Mer, mer, mer.

Det är det bästa du kan få. Det ger dig oändlig lycka på mindre än en minut, du behöver inte vänta länge. Det fyller dig som om du skulle kunna spricka, men det gör du inte – aldrig. Det fyller dig som om miljoner, miljarder mjuka snöflingor stormade runt inom dig, som om någon fyllt dig med mjuk, värmande glöd och musik som du trodde var för bra för att skrivas ned eller någonsin skapas.

Men om du inte får din drog när du behöver den så är det också det smärtsammaste beroendet att bryta. Hundra gånger värre än att aldrig mer få röra en cigarett. Det kliar i mina fingertoppar, det sticker i mina läppar och svider bakom mina ögonlock när jag måste acceptera att jag inte längre kan nå dig när som helst. Att du inte längre är min. Jag önskar att jag aldrig hade provat dig från början.


/ Lisa