Thanks for the memories

Jag är fett förkyld. Isch. Men det gör egentligen inget, mer än att jag inte kan springa. Och vad gör det om hundra år? Mer än att jag kommer få ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, och därmed kanske inte riktigt leva om hundra år? Too bad. Host host.
Nu ska jag alldeles snart (om drygt en timme) göra mig redo att träffa min käre kusin Malin. Där höll jag på att skriva Malen. Vad roligt om hon faktiskt var en mal! Fast då hade ni ju å andra sidan fått för er att jag var en socialt inkompetent eremit, som inte visste bättre än att umgås med malar. Det hade ju inte gått för sig. Nej, nu ska jag anstränga mig för att bli lite hungrig här så att jag kan äta lunch med min familj. Vi äter faktiskt lunch tillsammans på helger. Gör ni också sånt?
Ja, hej då med er!
Camilla

Kommentarer

Kommentera? Du är bara för söt. Här!:

Namn:
Du kommer väl tillbaka?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bloglovin
Trackback
RSS 2.0