Imorgon tar min vackraste Lovisa Johnsson studenten och då tycker jag att det inte kan vara mycket lämpligare än att tillägna ett inlägg åt henne. Lovisa bor 398,6 kilometer härifrån, och det svider ganska mycket. Vi hörs inte så mycket egentligen, vilket jag är ledsen över och vilket svider nästan ännu mer, eftersom Lovisa är en såndär vars röst man skulle vilja ha i en hörsnäcka i örat precis hela tiden tillsammans med hennes energi, kloka ord och livsanda.

Om jag säger att Lovisa är en klippa trots att jag egentligen inte pratar med henne allt för ofta så är det en underdrift. Lovisa är en klippa med en liten sammetsbeklädd tunnel in i det varma berget, en klippurgröpning där det sprakar brasor och där det bjuds på te och kanelbullar, där det ligger mjuka mattor på golvet och där man kan sitta hur länge som helst och prata om allting eller ingenting, hur mycket det än stormar utanför. Sån är hon.

Grattis till studenten Lovisa, vi ses snart.

Lisa