Det här ska ju vara en positiv blogg. Och jag tycker att jag i de flesta fall är en väldigt positiv människa. Men ibland går det bara för långt. Ibland kan inte jag se saker genom det mest positiva perspektivet, för ibland finns det ingenting, ingenting, ingenting positivt med en del saker. 

          Idag hade min bror match. Han motståndare var en 40-årig man, mörkhårig, väldigt lång - och hur nervös som helst. Inte bara nervös för att han var tvungen att möta tredjeseedade i tävlingen, en 19-åring som ha vet kan vinna över honom på en halvtimma. Nej, utan han var nervös som människa. Osäker, förtvivlat försökte han vara trevlig och passa in, men han hade ingen aning om vad han skulle göra eller var han skulle ta vägen. Rädd och ynklig stapplade han omkring på planen, och fick inte ett enda gem (det är tennis vi snackar). Dessutom ramlade han och gjorde en riktigt vurpa i sitt försök att ta en boll. Och min bror skulle ju självklart visa sina talanger, och köttade allt vad han hade på den här killen.   

      Jag tänkte, att det här kan jag reda upp lite. Så jag skällde lite på brorsan, att han skulle ta det lite lugnare och låta killen få bolla lite i alla fall. Sedan sa jag "bra spelat!" och "det är inte så lätt..." till den stackars mannen, och tänkte att jag kanske fått honom på lite bättre humör, trots allt.

      Sen satte vi oss i bilen och skulle åka hem. Då tar jag upp min mobil, som har råkat komma in på internet. Jag ser som hastigast en bild på en man, och på ett bebishuvud. Och någonting får mig att börja läsa artikeln från Aftonbladet. Den handlar om en liten pojke i England som blivit misshandlad till döds av sin mamma, hennes pojkvän och deras inneboende. De har brytit hans rygg, dragit loss hans naglar, slagit honom - "det var som om han varit med om en hemsk bilkrasch".

      Och jag vet inte om jag är mer medmänsklig än vad som är för mitt eget bästa, eller om jag har kraftig PMS, men just nu kan jag inte se vad jag skriver i ett sms till Camilla på grund av all my tears. Jag menar - det här kan jag verkligen inte göra någonting åt. Det spelar ingen roll om jag säger "bra jobbat!" eller "det var ju inte så lätt..." hur många gånger som helst.

Läs artikeln här; http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3747570.ab. Eller skit fullkomligt i det. Jag skulle rekommendera alternativ 2...