Hejsan!

        Först och främst vill jag säga till dig, älskade Camilla, att jag gillar inte alls Neil Young, utan jag gillar Keep on rockin' in the free world, och Hey Hey My My - och det vet du! Men jag gillar dig i alla fall, vettu.

          Sedan ska jag berätta för er läsare om min allvarliga hypokondri. För er som inte vet vad hypokondri är, så är det när man tror att man är allvarligt sjuk fastän man inte alls är det. Jag tror att jag är döende 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Och jag är faktiskt inte bara en sådan som kallas mig hypokondrisk för att jag blir lite orolig när jag får feber, - utan jag har faktiskt allvarliga problem med med jävla hypokondri. Jag tror att jag har en hjärntumör om jag får ont i huvudet, jag har solklar leukemi om jag får ett blåmärke och jag haren muskelsjukdom som kommer att göra mig förlamad om jag är matt i armarna. Och jag tror på det av hela mitt hjärta! Jag skulle fan behöva en psykolog, för jag är en sextonåring med dödsångest! Därför har jag tur som känner Camilla, för hon är mer eller mindre psykologutbildad.

          Men det finns ju ingenting ont som inte har någonting gott med sig, och hur otroligt det än låter så gäller detta även min hypkondri. Denna ständiga dödsångest jag har, har fått mig att inse vad som är viktigt och vad som inte är lika viktigt här i livet. Jag menar, det är inte viktigt om någon har en likadan tröja som en själv i plugget. Det är inte viktigt om man har en uråldrig mobiltelefon som enligt polarna är helt ute.
 
       Det som är viktigt är det man upplever. Ens familj är det viktiga, ens vänner och att leva i en tillvaro som man trivs med. Att vara nöjd med sig själv, och att kunna uppskatta de små sakerna i livet - som att man hann sova ut en halvtimme extra, att man har en helt nyladdad Ipod, att ens favoritfilm går på TV ikväll.

       Eller att man har en vän som vill äta naturgodis och se på oemotståndliga Dirty Dancing med en. 
Det är ju inte alla som har det!