Om rosa moln i vardagen


     Jag har tänkt på det här med att man blir arg. Visst att det väcks en liten försvarsmekanism om någon själ ens grejer eller slår en eller bara är riktigt taskig. Men bara för att det är skrikiga bebisar på bussen, störande människor på tuben, folk som tränger sig i köer (matsalskön borträknad, där får man trängas), eller typ såna som bara är allmänt irriterande eller som snackar skit eller som säger nåt dumt eller om datorn krånglar (!) och så vidare, så behöver man inte bli helt pissed. Det går åt alldeles för mycket energi! I stället är det bara att flyga bort från sin kropp och se på allt från de rosa molnen där uppe. Inse att det finns två alternativ,

1. Göra något åt det. (Typ säga till bäbisar att hålla käften eller trampa folk som medvetet tränger sig på fötterna (Om det nu är det bästa man kan göra åt det) and so on)
eller om man inte kan göra något konkret åt saken,
2. Acceptera. Känna hur all ilska flyger iväg (helst inte upp till dig uppe på molnen dock) och sedan uppleva att allt egentligen inte är så tokigt.

Bebisars "oskyldiga" gapande kanske inte är så irriterande ändå. Och folk som tränger sig eller springer omkring i tunnelbanan kanske har rätt att leva ändå. De får ta hand om sina egna problem med att inte kunna föra sig i sociala sammanhang..

Sen är det bara att flyga ner igen och känna sig fridlig och fröjdig.. Alltså, vad jag menar är egentligen att man inte ska bli sur på saker som inte är värt att bli sur på. Det tar bara energi från dig och sprider negativitet runt omkring. 


   


(Tillängnat den glada tanten på tuben som skrattade snällt när folk ramlade över varandra i den pressade rusningen idag :)

/Camilla

Kommentarer

Kommentera? Du är bara för söt. Här!:

Namn:
Du kommer väl tillbaka?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bloglovin
Trackback
RSS 2.0