Ibland kan drömmar verkligen vara Guds gåva till mänskligheten. Kanske inte alltid. Men ni vet de där drömmarna när man bara slår knytnävarna i kudden när man vaknar, och det enda man tänker är "somna om, somna om, somna om...." (vilket självklart gör att man verkligen inte somnar om). Det är sådana drömmar jag talar om. 

                  Jag kan ju säga att inatt drömde jag om att jag var på en Bruce Springsteen-konsert. Liksom... ett livmål uppfyllt! Trodde jag, tills väckarklockan ringde....

                 Förresten så har jag ju lov. Och igår var jag tennistränare. Där var väldens gulligaste lilla kille som hette Rasmus, som var 5 och ett halvt år gammal.

Lisa: Hur gammal tror du att jag är då, Rasmus?
Rasmus: Eh...kanske.... 38?!
Lisa: Eh-hehe-ehehe-hehe.... njaaa...hehe..he...
Ramus: 35?
Lisa: Hehe, njä...
Ramus: 40?!
Lisa: Nejnejnejnejnejnej... fel håll, fel håll... helt fel håll...
Rasmus: Ingenting med 30? Kanske något med 20?
Lisa: Neej...
Ramus: 19?
Lisa: Nej...
Ramus: 18?
Lisa: Nej....
Ramus: Men då kan du ju inte ta hand om dig själv?!?! Hur kan du då jobba här?!

Jag visste faktiskt inte riktigt vad jag skulle svara på det....