I går på matchen hade vi ingen målvakt. Jag som stod i mål en säsong när vi va 10 bast var tydligen det enda alternativet. Det känns ju lagom tryggt liksom. Hur som helst ska jag inte avslöja vad vi förlorade med för då tror ni väl att jag är bollrädd liksom. Och det är jag inte. Däremot är jag lite 130kilosfotbollstjejkommerspringandesraktemotmig-rädd. Det ska jag inte förneka. WHATever!

   Det jag vill ha sagt med det här är att jag är totalt mörbultad idag. Min höft gör jätteont, mina handleder är obrukbara, mina lår är stela som okokt pennepasta och så ska vi inte tala om värken i rumpan min efter alla utsparkar.

Men jusste, det här är ju Sverigest positivaste blogg ja! Det glömde jag nästan..

  Alltså det här med att ha ont, det kan va ganska kul faktiskt. Är man självplågare eller sadist kan det ju till och med vara skönt. Man känner att man gjort allt man kunnat för laget i alla fall, och det är ju alltid nåt!

Pjuh, där räddade jag allt mig själv från att dra ner stämningen. Sanna mina ord.