En dag kommer vi att träffas. Det kommer vara en dag då jag går in i affären där du jobbar, råkar gå förbi ditt hus precis medan du ska gå till bussen, eller träffar dig på tunnelbanan när vi är på väg åt samma håll. Just den dagen kommer jag vara vackrare än vad du kunde minnas mig, vackrare än vad jag någonsin varit, och så mycket vackrare än henne. Du kommer trollbindas så fort jag förvånat upptäcker dig, ler och säger hej. Det kommer vara en dag du alltid kommer minnas, vare sig du vill eller inte. Jag kommer dra en hand genom mitt mörkbruna hår och se snabbt på klockan medan jag berättar om vad jag gör nu för tiden, och du kommer nicka och lyssna med blicken fäst på mina läppar. Du vet, den där blicken du brukade ge dem när vi träffades de första gångerna. 

Den där dagen kommer du att för alltid se mig på ett nytt sätt. Du kommer se mig som den jag faktiskt är, den där du aldrig förstod att jag var. Och du kommer ångra dig. Du kommer att ångra att du inte såg, att du inte förstod, att du inte tog chansen när du fick den. Ja, jag vet att just den dagen kommer du ångra varje dag du lät passera obemärkt utan mig vid din sida. 

Jag kommer le så mycket jag kan, vara sådär vänlig och trevlig som bara jag kan vara, prata formellt om hur bra jag har det, nämna en del gamla minnen som får dina pupiller att vidgas och låta mina fingrar närma sig din nacke när jag med en omfamning säger hejdå. Dina steg skulle saktas ned och för en sekund skulle du glömma var du var påväg.

Och jag, jag skulle be för att det inte syntes i mina ögon att jag fortfarande ibland tar upp din tröja ur lådan längst ned i garderoben, pressar ihop ögonen och suckar över att den inte längre luktar som du. 


Lisa