Det är så irriterande med människor som är sådär äckligt snygga, smarta, bra på typ allt och liksom nästan helt perfekta. Folk som man inte ens kan se upp till utan att känna sig ganska så obra. Man kan liksom inte ens inspireras av dem. De är så fruktansvärt duktiga, lever hur roliga liv som helst och har en ljus framtid. Avundsjukan tar över so to speak. Det är det här alla strävar efter också, och det som gör oss magsura. Kampen om att bli felfri.

MEN. Jag tycker att det är roligare att umgås med människor som har brister. Det gör dem mer mänskliga och man slipper själv låtsas. Det blir okej att både ha och va fel. Det är det som gör relationer mer intressanta också. Något att gräva i. Något att prata om. Man kan drömma tillsammans. Hjälpa varandra. För den som har allt, - vad ska han eller hon då med mig till?

Bara lite funderingar såhär en söndagskväll.

Camilla