Men tja fan! Hur är läget? Är livet sådär underbart det bara blir såna här blåsiga, färglada höstdagar? Kanske är det en hopplöst försälskad människa som läser mitt inlägg just nu? Och egentligen bara vill springa hem till sin käraste och pussas och kramas (för det är väl det man gör?). Eller känns det för dig som om livet blir ännu lite tyngre för varje löv som faller? Att varken te, choklad, musik, sömn, träning, vänner eller mammas kramar hjälper? Känns det som om magen bytts ut mot en cementblandare? Eller som att den där förbaskade hammaren bakom magsäcken vägrar sluta hamra på det där hålet i magen? Som sänder rysningar genom hela kroppen och bara får en att vilja kräkas? Ångest tror jag det heter. Jag vill hjälpa dig i sånna fall. Kanske är det någon därute som står med ena foten på en trygg och nästan lite för bra mark, medan den andra foten snuddar vid något okänt? I vetskapen om att man bara måste vidare? Eller känner du att du inte riktigt kan sätta fingret på hur du mår? Ena stunden är det ett lyckopiller att bara andas, medan det annars känns som att du vill mörda nästa människa som stiger in i rummet? Förhoppningsvis är det många av er där framför datorskärmarna som sjunger med i en favoritlåt, spänd över vilken som blir den nästa i spellistan. Funderar på vad morgondagen kommer innebära. Vilka kläder? Vilken buss? Vilket tåg? Vilka lektioner?

Hur ni än mår och vilka ni än är som är så sinnessjukt smarta att klicka er in på Dubbelbloggen, ni ska veta att ni inte är ensamma. Även om man ofta känner sig ensam om sina känslor finns det folk som vill lyssna, förstå och hjälpa. Jag till exempel. Gud har sänt mig.

Camulla