Ett försök att hjälpa någon som kanske gråtit för mycket på senaste tiden, eller i alla fall hjälpa mig själv.




Jag har en fråga. Är det någon där ute som lever ett helt euforiskt, underbart loppan-liv? Om du gör det så får du hemskt gärna lämna en kommentar, jag skulle mer än gärna vilja träffa dig och få fråga hur fan du bär dig åt. Det verkar däremot som om många just nu inte lever det liv de strävade efter. Det verkar som om fler än jag går omkring med oro, med jobbiga tankar eller med allmän olust. Det kan ju handla om vad som helst.

Kanske är du som läser ledsen över att den du skulle vilja vara med inte vill vara med dig, kanske ligger du och undrar om nätterna varför det inte är någon som verkar bry sig om hur du egentligen mår. Kanske ser du hur ditt liv sakta faller ihop bit för bit mitt framför ögonen på dig utan orken att göra någonting åt det. Du kanske är rädd, du kanske är besviken, du kanske är arg, du kanske är frustrerad, du kanske känner panik utan anledning, du kanske känner dig värdelös, du kanske önskar att du kunde få sova ända fram tills träden började knoppa igen. Du kanske inte ens vet vad du känner och vågar inte känna efter i rädsla att upptäcka att allt inte är bra. Kanske ställer du dig frågan gång på gång, "vad är det egentligen som fattas mig, jag känner att det är någonting."

I've been there, and I still am. Om ni bara visste, liksom, ni skulle tappa brallorna. Och jag vet att det inte finns mycket jag kan säga över den här bloggen för att ni ska säga "ameh shit, it all makes sense! nu mår jag ju toppelitoppen! kära hjärtanes va jag är lyckelilycklig! gulligull!". Och ni kanske tvivlar på att det ni känner någonsin kommer att försvinna eller bli bättre.

Och det kanske kan kännas orättvist - varför ska jag må som en full karusell med magsår och korrupta vänner? Varför ska just jag, när alla andra lever sina euforiska, underbara loppan-liv? Men så är det inte. Och nu säger jag inte att hela världen går omkring på antidepressiva och med självmordstankar, en del kanske bara inte kan hitta skolpeppen och känner sig stressade över det, andra kanske undrar varför det blir småtjafs med pojkvännen/flickvännen hela tiden medan andra somnar med tårar i ögonen utan att veta varför. Och det jag i alla fall slutligen vill komma fram till är: du är aldrig ensam. Det kan trösta mig.

I know every game you play, because I play them too.

The L


Kommentarer
Postat av: Isalee

:)

2009-10-26 @ 08:33:26
Postat av: emzak

Bästa inlägget ever. Tack :)

2009-10-26 @ 15:33:22
URL: http://emiliez.blogg.se/

Kommentera? Du är bara för söt. Här!:

Namn:
Du kommer väl tillbaka?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bloglovin
Trackback
RSS 2.0