Det finns stunder då jag önskar att tiden sprang snabbare än världsrekordinnehavaren på hundra meter. Att den skulle skynda att läka mig, skynda att plåstra om, skynda att få upp mig från den hårda marken där jag föll. Jag önskar att den skulle skynda sig att viska vackra ord, skynda sig att torka tårar och befalla hela världen att vänta på mig medan jag lärde mig gå igen. Tiden grät för min skull.

Det finns stunder jag önskar att tiden inte fanns. Trots det så förblir en sekund en sekund, en minut en minut, en dag en dag, medan jag sakta vaggar mitt darrande hjärta i min egen famn. Och tiden fortsätter styra sig själv, men sitter alltid precis bredvid mig, finns alltid där all slumra emot.