Nu ska jag seriöst ta tag i den här förbaskade matten. Om jag skulle få skriva en topp tre-lista på hemska saker som har hänt mig i mitt liv skulle matte nog ligga tvåa eller trea. Så hemskt är det. Men den här bloggen är positiv! Och tur är det väl då att det finns saker på den motsatta listan, alltså saker som är det bästa som hänt en? På min lista över bra saker som har hänt mig är mina söta vänner qui j'adore, min Bruce Springsteen-konsert och mitt konfirmationsläger bland annat.

Men nu ska ni få läsa ett litet smakprov på vad jag har komponerat de senaste dagarna. Och jag sa ju att jag vill ha era åsikter, men jag tänker strypa det önskemålet lite och säga att jag vill ha era snälla åsikter. Enjoy!

Vill du ta den långa vägen hem? frågade du och gav mig det där sneda leendet som jag hade så gärna velat frysa och sätta upp på kylskåpet hemma där jag alltid kunde se det. Jag log och såg ned i asfalten medan jag nickade och sneglade sedan upp på dig igen. Det var nästan höst; man kunde känna det i luften, trots att augusti ännu inte var slut. Jag kunde känna det i lungorna då jag var tvungen att kippa efter andan när du tog min hand i din. Och då jag kände dina svala läppar snudda vid mina, som om de väntade på klartecken att få landa spred sig årets nya höstluft inuti mig och städade ut allt gammalt, allt bortglömt, allt som knuffades runt där inombords. Det fanns ingenting annat framför mig än du. Du log medan vi kysstes men jag brydde mig inte om det. Nu var du min, bara min, och jag önskade att du skulle sätta din hand på min midja och trycka mig emot dig sådär som du gjorde när du ville att jag aldrig skulle gå, någonsin. Din kalla nästipp andades i mitt öra och du viskade någonting om att när solen gick upp skulle svanarna flyga till Afrika. Jag blundade, log och nickade medan du sakta drog din hand längs min rygg och la den på mitt ryggslut. Jag letade med mina fingrar över ditt ansikte och la sedan mitt huvud på ditt bröst där jag kunde höra ditt hjärta slå hårt mot mitt öra som takten i vår sång. Din haka vilade i mitt sommarslitna hår och om någon hade kommit och påstått att det fanns en lag om tid och rum så hade jag aldrig trott dem. När du såg på mig sådär som om bara jag kunde förändra hela den mark du stod på och att det var jag som kunde få dig att rysa endast genom att lägga min hand på din svala kind så existerade varken tid eller rum. Då fanns bara du och jag under de viskande träden i den där unga höstnatten. Jag skulle förevigt vilja ta den långa vägen hem med dig, hur lång den än var.

OCH NU ÄR DET COPYRIGHT VAFAN!