Kärleken har perfekt syn.
Kärleken är i alla fall inte blind.

Inte ens lite blind. Kärleken har knappt några synfel alls. Inte närsynt, långsynt eller astigmatisk.
Inte skelögd, ingen gråstarr eller grönstarr så långt man kan se.
Det finns ingen speciell, förutbestämd kille här i världen som är menad och född för mig.
Med att kärleken är blind borde det ju menas att vilka som helst kan bli kära, att det inte spelar någon roll varifrån man kommer, vem man är eller hur man ser ut - man är ändå gjorda för varanda.
Right. Som om Carolina Gynning skulle falla för en nedsupen och åldrad luffare som inte har något annat näringsintag än sprit. Jag tror inte att det skulle funka. Vilka som helst kan inte bli kära. Och även om Carolina och luffaren är menade för varandra så skulle Carolina antagligen aldig ge luffaren en chans.
Och chansen att jag blir kär i en svensk är ungefär 98 av 100. Varför? Jo, för att jag är svensk, jag bor i Sverige och träffar i princip bara svenska killar. Skulle jag vara kenyan skulle chansen att jag blev kär i en kenyan vara ungefär 98 av 100.

Kärleken är inte blind.

Okej, jag har lärt mig lite mer om kärlek sedan jag skrev det här för ungefär två år sedan. Men jag tror fortfarande på det här - det finns ingen ödesbestämd person för mig, eller för någon annan. Lite tråkigt kanske, men kärleken blir inte mindre underbar eller mindre hemsk för det. Det man menar med att kärleken är blind tror jag försöker förklara hur dum man bli av att vara kär. Man vill inte se det man borde.

Word.

Lisa