Yoyoyo, nu är jag hemma från kvällens äventyr. Mina fötter skriker, kastar sig i förtvivlan på golvet och kvider "why, Lisa, why?!". Jag har så mycket träningsvärk att mina ögon tåras när jag måste ta mig an trappor och om fem timmar ska jag upp och jobba. WOHO. Vi hade en supertrevlig kväll och det var hur roligt som helst. Vi ska utan tvekan göra om detta roliga. Men när man kommer hem frusen och trött, med ångest över morgondagen, efter en härlig svinkall timmes väntan på Gullmarsplan så kan man inte hjälpa att bli lite ärlig. Min mamma var så lämpligt uppe och gjorde välling när jag nyss kom hem och beskrev det som att jag körde i hundrafemtio rakt in i en bergvägg. Det är ungefär så det här känns. Det här, livet. Det är alltså inte bara jag som ser att detta aldrig kommer hålla i längden... förresten, Marie! Jag såg din syster ute i dimmorna ikväll, och jag tänkte gå fram och hälsa på henne. Men det gjorde jag inte. Men jag tänkte verkligen göra det. Godnatt!!!



Lisa