Och detta, kära läsare, skyller jag på mina hormoner. Trevlig läsning!




Just nu läser jag en liten röd bok skriven av Kay Pollak som heter "att välja Glädje". Den handlar om att tankar påverkar, att man kan välja lycka och lite liknande. Kolla, här är några saker Pollak tar upp:

- Jag påverkas av varje tanke jag tänker. Jaa, det köper jag verkligen, för det är fan vetenskapligt bevisat på alla möjliga sätt. Det köper jag av egen erfarenhet, övertygelse och vilja att det ska vara så. Tankar har sjukt stor kraft och fler borde utnyttja den genom att tänka gott om sig själva!

- Lycka är ett val. Absolut! Om man jobbar på det tror jag absolut att man med tiden kan välja att vara lycklig i de flesta situationer, hur provocerande det än låter.

Sedan pratar han om projektioner, alltså att skylla på någon annan då man blir arg. Att "det var hans fel att...", eller "om bara inte hon hade.. så..", och visst så kan det säkert vara ibland, att man gör sig själv skuldfri och perfekt genom att skylla på någon annan och bli arg på denne oskyldige person.

- Orsaken till min upprördhet finns inom mig.
NEJ! Alltså... nej. Det här måste jag säga att jag hatar. Visst är det så att man ibland kan vara stört lättirriterad och bli arg på någon som inte alls förtjänar det, men orsaken till upprördhet finns inte alls alltid inom sig själv. Vi har ett läskigt samhälle (nu kommer samhällskritiken, håll i er) där man aldrig kan tillåtas vara arg. Som om ilska vore nån sorts tabukänsla. Speciellt för tjejer. Varför blir alla helt "okeeeeeeeeej..." med höjda ögonbryn om en tjej höjer rösten eller blir pissed? Då kommer de här fina "äh, hon har PMS, det är lungan"-kommentarerna. Tro mig, det är helt okej att bli arg, det är bra att bli arg, man ska bli arg, det är skadligt att inte låta sig bli arg. Ilska finns och ska få finnas precis som alla andra känslor. Det.Är.Okej.Att.Bli.Stört.Jävla.Sjukt.Brutalt.Mega.Super.Arg. Faktiskt.

Och nej, orsaken till min upprördhet behöver inte alls absolut finnas inom mig. Om någon beter sig som ett as eller behandlar mig på ett sätt som inte är okej, då ska jag fan heller sätta mig och räkna till tio och tänka "nej, men håll i dig nu, kom ihåg vad herr Pollak sa, den här upprördheten är pågrund av mig, det är någonting iiiinom mig, det är någonting med mig som jag måste joooobba med, det är därför jag blir arg". Seriöst. Nej. Säg ifrån, föfan. Men sen vill jag bara säga - det finns ju självfallet undantag. Det finns dem som skyller allt ont i deras liv på andra och som tar första bästa chans att beskylla andra för vad som än kan tänkas gå snett i deras liv. Men sådant, mina vänner, sådant är bara sorgligt.

Godnatt.


Kommentarer
Postat av: Camilla

FÄTT bra

2010-06-16 @ 20:52:18
URL: http://dubbelbloggen.blogg.se/

Kommentera? Du är bara för söt. Här!:

Namn:
Du kommer väl tillbaka?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bloglovin
Trackback
RSS 2.0