Det är lätt att förvirra små barn. Om mna säger för mycket saker samtidigt till dem så kan de inte riktigt hålla reda på någonting. Detta gäller speciellt när man är 2 år, trotsig och heter Alfred.

Mamma: Har du bajs i blöjan, Alfred?
Alfred: Neej...
Mamma: Jo, kom så tar vi bort bajset så äter vi brownies sen.
Alfred: Jag vill äta brownie!
Mamma: Ja, men först tar vi bort bajset!
Alfred: JAG VILL ÄTA BAJS!
Mamma: ....
Lisa: ....
Mamma: ....
Lisa: ....
Alfred: ....
Mamma: ....
Lisa: ....
Mamma: ....
Lisa: HAHAHAHAHAHA!!! HAN VILL ÄTA BAAAAAAJS! HAHAHAHA!

/ Lisa

            För ett tag sedan gick min Ipod sönder. Grovt I-landsproblem, jag vet! Men det var inte sådär jätteroligt att behöva sitta en halvtimme ensam på bussen flera gånger om dagen utan någon som helst musik. Ipoden gick inte att sätta på över huvud taget, och så fort man satte in den i datan så sa denna "Itunes har hittat en Ipod som verkar skadad".

             Men andra ord - det sög att det inte gick att lyssna på musik. Jag menar, jag hade inte haft denna Ipod i ens ett år! 

          Så en dag, några veckor efter, så sa jag, "jaja, whatta heck, jag ser om min kära Ipod fungerar". Och tro det eller ej, men det gjorde den! Nu kan jag lyssna på musik i den igen. Den funkar som aldrig förr!

          Nu kan man ju kanske undra vad den här lilla historien ska göra dig någe gladare för. Ni kanske tänker "woho, grattis till dig så jävla mycket, jävligt kul att din Ipod funkar, jag blir så sjukt förbannat glad av att höra det. Jag har ju absolut ingenting annat att bry mig om, så berätta gärna lite mer om din Ipod, jag är fruktansvärt intresserad". Så kanske ni tänker.

         Men vet ni, varje gång jag sätter på min Ipod, och ser de små menyerna blir jag lika glad inombords. Det är riktig lycka att min lilla musikspelare fungerar! Och nu kommer det; tänk om man kunde uppskatta allt lika mycket. Tänk om man inte tog saker för givet hela tiden, utan uppskattade sånt som man inte ser varje dag.

        Som att era Ipods fungerar, att bussen kommer i tid, att ni får skjuts hem från träningen, att någon glömt en Metro bredvid er på tunnelbanan som ni kan läsa, att det finns varmvatten när ni ska duscha, att Internet fungerar när ni ska in på datan.... då får man säga "yes!" flera gånger om dagen!

Glada hälsningar från Lisa

     Jag har tänkt på det här med att man blir arg. Visst att det väcks en liten försvarsmekanism om någon själ ens grejer eller slår en eller bara är riktigt taskig. Men bara för att det är skrikiga bebisar på bussen, störande människor på tuben, folk som tränger sig i köer (matsalskön borträknad, där får man trängas), eller typ såna som bara är allmänt irriterande eller som snackar skit eller som säger nåt dumt eller om datorn krånglar (!) och så vidare, så behöver man inte bli helt pissed. Det går åt alldeles för mycket energi! I stället är det bara att flyga bort från sin kropp och se på allt från de rosa molnen där uppe. Inse att det finns två alternativ,

1. Göra något åt det. (Typ säga till bäbisar att hålla käften eller trampa folk som medvetet tränger sig på fötterna (Om det nu är det bästa man kan göra åt det) and so on)
eller om man inte kan göra något konkret åt saken,
2. Acceptera. Känna hur all ilska flyger iväg (helst inte upp till dig uppe på molnen dock) och sedan uppleva att allt egentligen inte är så tokigt.

Bebisars "oskyldiga" gapande kanske inte är så irriterande ändå. Och folk som tränger sig eller springer omkring i tunnelbanan kanske har rätt att leva ändå. De får ta hand om sina egna problem med att inte kunna föra sig i sociala sammanhang..

Sen är det bara att flyga ner igen och känna sig fridlig och fröjdig.. Alltså, vad jag menar är egentligen att man inte ska bli sur på saker som inte är värt att bli sur på. Det tar bara energi från dig och sprider negativitet runt omkring. 


   


(Tillängnat den glada tanten på tuben som skrattade snällt när folk ramlade över varandra i den pressade rusningen idag :)

/Camilla

           Hejsan alla människor! Nu är det höst. Jag gillar hösten! Den har fina färger, och man får ha mys-mysiga kläder på sig. Men grejen med alla de här vackra bladen är ju att inom ett par veckor ligger alla bruna och slemmiga på marken. Då är det inte riktigt lika kul längre. Då är det fan inte alls kul liksom. Då är det nästan så att man vill gå och hänga sig (nejdå, så farligt blir det aldrig). Nu blir det knappast någon snö längre på vintrarna. Om det beror på hela växthuseffekt-grejen eller om Gud bara har tröttnat på det där vita pulvret som staten måste lägga massa pengar på att ploga bort vet jag inte riktigt.

Men nu ska jag ge tips på vad jag ska göra, och vad jag tycker att ni ska göra, för att överleva tråkhösten/vintern.

1. Ät choklad. Ger dig endorfiner. Och även om det inte skulle ha gett dig endorfiner så är choklad bland det bästa som finns. Alltid. Oavsett årstid. Oavsett endorfiner. 

2. Umgås med dina vänner. Det finns mycket som kan göra en på gott humör här i livet, men inget är ett sånt säkert kort som att spendera lite roliga timmar med sina närmsta polare.

3. Gör sånt du tycker är roligt. När hösten knackar på dörren vet vi att det är dags att unna oss. Vill du gå på bio såhär i höstmörkret? Gå på bio. Jag skulle inte spara på slantarna såhär års. Sen måste man ju inte bara gör sånt som kostar pengar. Men vardagslyxa! Baka kakor! Ta foton! Titta på film! Ät popcorn!

4. Tänd ljus. Lampor, stearinljus, brasor - everything. På med allt. Tänk inte på att det är mörkt. Mökret ger oss trötthetshormoner, och det är inte konstigt att vi blir deppiga på hösten. Människan vill inte leva i mörker. Duscha är också väldigt bra. Varmt och ljust och skönt.

5. Idrotta! Passa på att röra på dig! Vet du hur förbannat kul rugby är? Dra ihop ett gäng och kötta ner varandra på rugby-planen! Ut och spring, ta en tennismatch med nån förälder, börja på yoga eller pallra dig ner i källaren och kör ett styrkepass. Jag säger bara - endorfiner.


/ Lisa

         När jag blir stor vill jag bo i ett mysigt, vitt hus med en trädgård med många äppelträd. Och jag ska ha en liten svartvit katt som ligger på trappan upp till ytterdörren och lapar sol. Dessutom ska jag ha hängselbyxor på mig när jag planterar små jasminbuskar längs mitt staket. Sen får vi ju inte glömma att jag ska ha en underbar man som ställer ut nybakta äppelpajer i fönsterbäcket och som smyger sig på mig bakifrån och kastar mig i vattnet från vår brygga, för att sedan hoppa i själv och kyssa mig. Sen när vi börjar frysa och solen börjar sänka sig ner över vår lilla sjö, och medan jag tinar upp igen med en varm dusch så kokar han jordgubbste till mig och tar sig själv ett glas mjölk.

Det låter helt okej för mig.
        
                          

     / Lisa